Det är Robin Hood jag vill ha!

Äntligen har jag fått se Ridley Scotts film om Robin Hood. Jag har nämnt den förut men inte kommit för mig att se den.

Den var bra, en trovärdig historieförfalskning med sedvanliga anakronismer. Jag tror till exempel inte att det fanns fasaner i England runt år 1200, men det är en detalj man kan ha överseende med. Jag känner förresten en som är expert på medeltida bågskytte, han skulle nog ha en del åsikter om krigföringen såsom den skildras.

Filmens Robin är en av kungens bågskyttar, Robin Longstride, som genom en slump tar över den i ett bakhåll dödade adelsmannen Robin Loxleys identitet. Loxley, gift med Marion, har en gammal pappa som av samma slump kände Longstrides pappa, en folklig agitator som var med och författade det som skulle bli Magna Charta. Robin, sedermera Hood, växer under filmens gång från en råbarkad gamäng till en rebell med patos när han ser Nottinghambornas utsatthet under kronan och under en landstigen fransk legohär.

Filmen har ett befriande förhållande till historien. Äntligen får vi se en uppfriskad bild av Richard Lejonhjärta. Lejonhjärta tillbringade större delen av sin tid med att kriga i främmande land och Scott behandlar honom därefter, som en regent som ganska stort struntade i sitt rike i nordväst för att istället belägra städer i Mellanöstern och därmed orsaka tusentals människor umbäranden och smärta, till väldigt lite nytta. Borta är den salomoniskt vise konungen, framträder gör den brutale korsriddaren. Prins John däremot får en viss upprättelse. Men trots allt lever bilden av den ifrån dygder befriade pojkspolingen kvar i även i Scotts film, lite väl enkelt kanske.

Annars är det Russel Crowes film. Det är nånting med Crowe och historiska gestalter, han är som handen i handsken. Robin Hood inspirerade mig att plocka fram Gladiator ur DVD-hyllan.

Och den blir bara bättre och bättre.

Glöm inte:

What we do in life - echoes in eternity!