Anfäkta vilken bra film!

Så perfekt att mötas av den här dimman, sa min polare när vi lämnade bion igår, ut i den täta novemberdimman som låg som en fuktig filt över Lunds gator. Dimman som svepte in lyktstolparna vid Botulf höll kvar oss en stund i den intensiva illusion som Steven Spielbergs Tintin hade skänkt oss.

Filmens inledande scen är värd biljettpriset bara den. Marknaden i Tintins Bryssel, den diskreta hyllningen till Hergé (som gör en cameo), Rue Labrador, Tintins gata, en enkel och småtrevlig europeisk urban miljö.

Att räkna upp alla smarta allusioner till Tintins olika äventyr skulle kunna fylla ett helt inlägg. Filmens styrka är mystiken och lekfullheten, för Tintinfanatikern är påminnelserna om andra äventyr trevliga blinkningar från filmteamet.

Visst innehåller Tintin och Enhörningens hemlighet några minuter action för mycket, men så är det idag, det är alltför lätt att brassa på när man gör datoranimerad film.

Men att se styrman Allans boxarnäsa, att se kapten Haddocks alkoholism utan förskönande barnanpassning, att se dupontarna excellera i att fatta trögt är en njutning för både cineasten och Tintinläsaren.

Oförglömlig är scenen när kapten ligger utslagen i ökennatten, uttorkad efter en dag av abstinens, väsande tröstlöst med raspig strupe: "nykter".

Se den, och se den på svenska, för visst ska Milou heta Milou och inte Snowy?