När jag var liten var ett år oändligt. Det emotsedda sommarlovet kunde sega sig fram när mina bästisar och jag levde sommarliv i varsin landsända, i varsin stuga, med varsin familj. Terminerna i skolan verkade lika långa som cykelvägen dit gånger alla de gånger man cyklade på den, tur och retur, åtta på morgonen och någon gång efter två på eftermiddagen.
Jag provade att gå min gamla skolsträcka häromveckan. Jag hann inte reflektera över hur lång den egentligen var förrän den vips var slut.
Jag gick där med min lilla flicka sovande i vagnen. Med henne ställs begreppen över ända. Snart tre månader kunde lika gärna vara år, eller sekunder.
Det är så när man ruskar om tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar