fredag 10 april 2015

Storm i ett supporterglas och en halsbrytande jämförelse

Så var det dags igen. Premiären hemma är avklarad och den var väl si sådär. Jag är inte jättebekymrad; laget är inte färdigt än och matcherna mellan MFF och AIK brukar vara tuffa och jämna, oavsett vem som står som segrare i serien. Efterspelet är dock lite infekterat den här gången och det gäller så klart bränningen av bengaler, en väldans massa bengaler.

Jag kan direkt säga vad jag tycker. Jag tycker inte att bengaler är tillräckligt roliga för att jag personligen ska kämpa för att legalisera dem. Däremot skadar de Malmö FF i så stor utsträckning att jag absolut förordar att man slutar bränna. 

En tråkig effekt är att det orsakar splittring inom den högst mångfacetterade skaran entusiaster som följer MFF. Och om man som jag menar att mångfacetterat är bra skulle jag föredra att supportrarna försökte kompromissa med varandra för att skapa en kultur kring MFF som gynnade laget. Och nej, då kan inte alla få sin vilja igenom. Särskilt eftersom delar av laget och tränarstaben uttrycker att de störs av brännandet och avbrotten de medför.

Det finns likheter mellan supporterskap och religion. I det här fallet skulle man kunna jämföra Swedbanks läktare med ett samhälle med starka religiösa krafter. När nationen möter ett yttre hot, motståndarlaget, är det inte säkert att man sluter leden. Det yttre hotet rör upp starka känslor som lockar fram både det sämsta och det bästa hos de medborgarna, supportrarna. Framförallt måste nationen definiera sig själv. Här uppstår den första splittringen. Det börjar med att de mer extrema religiösa krafterna tar till radikala grepp för att markera sin närvaro, i vårt fall är det de ansiktsdöljande killarna som bränner bengaler. Detta skapar reaktioner hos de mer sekulära krafterna, i vårt exempel sittplats. Debatten låter inte vänta på sig. Precis som i den religiösa konflikten där fundamentalisternas huvudsakliga kamp riktar sig mot dem som uppfattas som mindre troende och därmed inte lika goda religionsutövare eller till och med förrädare man bör göra sig av med, riktar sig bengalbrännarnas kamp mot dem som uppfattas som mindre äkta supportrar, alltså de som sjunger mindre och släpper en förlust snabbare, med andra ord, människor med fler perspektiv på tillvaron.
  
Ni ser varthän det barkar, vad jag tycker i frågan: jag identifierar mig inte med de extrema krafterna, i det här fallet, ska jag tillägga. Därtill är ”saken” inte tillräckligt avgörande för liv och död och jordens överlevnad. Bill Shanklys ord om att fotboll inte är lika stort som livet självt utan större, är alltså fel, enligt mig. De ligger bra i munnen men har ingen bäring i världen som den ser ut.  

Självklart kan man inte jämföra till exempel IS med bengalbrännare eller firmakillar rakt av, det förstår jag Däremot är det relevant att jämföra mekanismerna bakom kampen mellan religiösa fanatiker och deras huvudfiende, de sekulära, med debatten som rasar inom MFF-leden efter ännu en match där brinnande bengaler har tagit fokus från själva fotbollen, debatten mellan ”sittplatsfetton” och grupperingar som är hardcore.

Slutligen: en läktare måste inte representera någonting. En läktare måste vara fri från föreställningar om vad som är äkta eller oäkta supporterskap. Men en sak är klar, supportande som stjälper mer än det hjälper (och är olagligt) måste ifrågasättas utan att man blir beskylld för att vara ett sittplatsfetto, eller kättare, som en inkvisitionsdomare skulle ha uttryckt det. 

För en stund sen på ett forum nära dig var det en bengalförespråkare som tyckte att familjer med barn skulle hålla sig borta från stadion om barnen tyckte det var obehagligt med röken.

Vilken framtid ger den supportern föreningen?

Get a life.

MFF-AIK 0-0


Nästa match är borta mot IFK Göteborg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar