Sydsvenskan belyser i ett reportage djurskyddsinpektörernas svåra arbetsvillkor i Skåne. 16 kommuner, 23 000 djurägare, 4 inspektörer. Då var aktivisternas intrång hos grisbönder i höstas ytterst välkommet eftersom de som ska se till att Sveriges djurägare efterlever lagar och regler är en otillräcklig resurs. Fokus på vanskötseln av grisarna hamnade i fokus lägligt innan jul, nu hoppas jag att turen har kommit till fågeluppfödarna så här innan påsk.
Hur kan man yrkesetiskt hamna i en sådant läge att man slutar bry sig om sina djur? En stor del av mänskligheten äter kött. Jag äter kött men jag vill äta kött från djur som har haft drägliga liv, kalla det dubbelmoral om ni vill. Men att stanna och titta på Lillehems utegrisar när de bökar i leran och sedan göra nästa stopp i gårdsbutiken för att köpa en bit rökt fläsk är att vara nära processen, en garanti för konsumenten. Att däremot nöja sig med att köttet ligger färdigt och billigt i disken är att skriva under på en hantering som är etisk och moraliskt helt förkastlig. Så länge vi inte ifrågasätter hur fläskkarré kan kosta under fyrtio kronor kilot kommer djuren alltid att fara illa. Kött kan inte vara så billigt som det är, det måste vara dyrare, sorry, man får snällt gå med på att äta kött mer sällan!
söndag 21 mars 2010
lördag 20 mars 2010
Internationella relationer
Som student stötte jag ofta på artiklar, rapporter och facklitteratur i ämnet folkmordet på armenierna. Det finns många dokument, vittnesmål, även nu levande vittnen om den turkiska statens övergrepp och enligt alla konventionstexter som överhuvudtaget har skrivits och ratificerats av såväl Sverige som Turkiet, den turkiska statens folkmord på armenierna. Jag litar på FN, även om FN inte fanns 1915 när folkmordet skedde så tjänar definitionen av begreppet folkmord som en formulering man kan luta sig mot, med fakta i målet framför sig, och som en utväg ur semantiska diskussioner med förnekare.
Det är intressant att se hur dagens politiker värderar internationella relationer. Det är moraliskt tvivelaktigt att värdera vänskap med andra nationer helt utifrån ekonomiska och taktiska ställningstaganden. Turkiets väg till EU omhuldas av Bildt (hallänning, svensk, europé), och det är nog rimligt, men ett medlemsskap kommer inte utan krav. Men Turkiet är också NATOs brohuvud mot Mellanöstern, därför måste vi tydligen tassa på tå och inte uppröra några känslor. Vi får heller inte riskera lukrativa businessmöjligheter med Turkiet. Så fungerar det. Import, export, handelsavtal, tillväxt, tjofaderalla. Har det inte varit ovanligt många indignerade ambassadörer hit och dit den senaste tiden, förresten? Budskapet är tydligt: Håll tyst. Men vi måste alla tvätta våra smutsiga byk. Hur skulle Sverige framstå om vi inte var beredda att diskutera vår roll i andra världskriget, vår rasbiologi, våra kränkningar av romer, vårt slavfort i Ghana? för att nämna några givna diskussionsämnen i skolan. Vi hade varit historielösa och sårbara för revisionismens destruktiva ambitioner.
Det är intressant att se hur dagens politiker värderar internationella relationer. Det är moraliskt tvivelaktigt att värdera vänskap med andra nationer helt utifrån ekonomiska och taktiska ställningstaganden. Turkiets väg till EU omhuldas av Bildt (hallänning, svensk, europé), och det är nog rimligt, men ett medlemsskap kommer inte utan krav. Men Turkiet är också NATOs brohuvud mot Mellanöstern, därför måste vi tydligen tassa på tå och inte uppröra några känslor. Vi får heller inte riskera lukrativa businessmöjligheter med Turkiet. Så fungerar det. Import, export, handelsavtal, tillväxt, tjofaderalla. Har det inte varit ovanligt många indignerade ambassadörer hit och dit den senaste tiden, förresten? Budskapet är tydligt: Håll tyst. Men vi måste alla tvätta våra smutsiga byk. Hur skulle Sverige framstå om vi inte var beredda att diskutera vår roll i andra världskriget, vår rasbiologi, våra kränkningar av romer, vårt slavfort i Ghana? för att nämna några givna diskussionsämnen i skolan. Vi hade varit historielösa och sårbara för revisionismens destruktiva ambitioner.
onsdag 17 mars 2010
Andefattig premiär
Så var premiären avklarad och det var nog så Malmö FF-spelarna resonerade efter gårdagens bortamatch mot GAIS. Nog märktes det att laget inte hade matchats ordentligt. Det har ju framförts en del kritik mot uteblivna träningsmatcher i vinter och kritikerna fick verkligen vatten på sin kvarn. Nu var det inte så illa som det kanske låter. Jag skulle vilja påstå att det såg ganska bra ut trots de dåliga förberedelserna, och med en lika nymornad Martin Hansson vid visselpipan kan Himmelsblått nog vara tacksamma för en pinne. Att uppfatta en hands i röran runt kapten Andersson är lika skickligt som att inte göra det fem minuter tidigare i det andra straffområdet. Vanligtvis brukar domare, likt Homer Simpson, nyttja two wrongs make a right-principen, men se det gjorde inte Hansson, och det var tur det, det skulle ju ha fått honom att se inkompetent ut. Dahlin räddade straffen och MFF fick med sig ett kvitto på att lagets sista utpost är precis så bra som alla hoppas.
En del goda intentioner kunde man skönja. Laget utnyttjades planens bredd och den som gjorde det bäst från sin kant var Jeffrey Aubynn. Wilton såg stundtals rapp ut och vad bättre är, han hade nåt i blicken igår som man saknade förra säsongen då han ofta såg ut som en kanin inför ett koppel hundar, igår var blicken klar och visst kunde man se en liten gnista därinne ibland som skvallrade om att han tyckte att det var roligt att spela fotboll.
Dessvärre såg det inte lika bra ut i anfallet. En dålig första touch avslöjade gång på gång Agon Mehmetis tekniska brister och när han väl kom loss var det inga problem för gaisarna att flytta på honom. Det ska sägas att Agon trivs bättre med en targetplayer vid sin sida. Daniel Larsson, tre äpplen hög, bereder inte direkt väg för honom i straffområdet där Agon bäst kommer till sin rätt med sitt rappa skott. Annars var nämnde Larsson bra, mycket bra, ett ständigt orosmoment för motståndarna med sin snabbhet och styrka i duellerna.
Nästa vecka kommer Örebro till Himmaborgen. Örebro som enkelt avfärdade Åtvid hemma på Behrns. Åtvid ska inte hänga med huvudet för det, många nykomlingar sprattlar i början för att sedan rasa, förhoppningsvis kan "Bruket" göra det motsatta, de tappra kopparslagarna är värda ett allsvenskt lag.
I övrigt från premiäromgången noterar jag med bitterhet att Tobias Grahn är precis så bra som han var under tiden i MFF och jag undrar varför, varför värvade Malmö inte honom? Istället har Listerlandet fått sin största profil sedan Frank "my favourite club is Hanöhus" Worthington. Grattis!
En del goda intentioner kunde man skönja. Laget utnyttjades planens bredd och den som gjorde det bäst från sin kant var Jeffrey Aubynn. Wilton såg stundtals rapp ut och vad bättre är, han hade nåt i blicken igår som man saknade förra säsongen då han ofta såg ut som en kanin inför ett koppel hundar, igår var blicken klar och visst kunde man se en liten gnista därinne ibland som skvallrade om att han tyckte att det var roligt att spela fotboll.
Dessvärre såg det inte lika bra ut i anfallet. En dålig första touch avslöjade gång på gång Agon Mehmetis tekniska brister och när han väl kom loss var det inga problem för gaisarna att flytta på honom. Det ska sägas att Agon trivs bättre med en targetplayer vid sin sida. Daniel Larsson, tre äpplen hög, bereder inte direkt väg för honom i straffområdet där Agon bäst kommer till sin rätt med sitt rappa skott. Annars var nämnde Larsson bra, mycket bra, ett ständigt orosmoment för motståndarna med sin snabbhet och styrka i duellerna.
Nästa vecka kommer Örebro till Himmaborgen. Örebro som enkelt avfärdade Åtvid hemma på Behrns. Åtvid ska inte hänga med huvudet för det, många nykomlingar sprattlar i början för att sedan rasa, förhoppningsvis kan "Bruket" göra det motsatta, de tappra kopparslagarna är värda ett allsvenskt lag.
I övrigt från premiäromgången noterar jag med bitterhet att Tobias Grahn är precis så bra som han var under tiden i MFF och jag undrar varför, varför värvade Malmö inte honom? Istället har Listerlandet fått sin största profil sedan Frank "my favourite club is Hanöhus" Worthington. Grattis!
torsdag 11 mars 2010
Lägg av för guds skull!
Lars Vilks har förtalat Islam och därför fått ett pris på sitt huvud. Prissättarna, vars dunkla motiv göms bakom indignationens sårade mask, skrattar hela vägen till valurnorna. Det enda Vilks har gjort sig skyldig till är dålig smak samt oförmåga att förstå hur det skulle sluta. Hela affären osar av politik på lokal nivå, någonstans i världen, ungefär som när tredje världens folk får sota för utspel i den amerikanska valrörelsen.
Jag sätter mig gärna på yttrandefrihetens höga hästar och suckar. Ingen vinner på dödsdomar förutom de slipade eminenser som uttalar dem. De vet precis vad de ska göra för att flytta fram sina positioner. Den globala scenen och den förmodade civilisationernas kamp är ett perfekt alibi för en lokal makthavare som vill fånga röster bland människor som inte har upplevt mycket annat än förnedring; De som är beredda att verkställa domarna driver ofta omkring i arbetslöshet eller bara i ren identitetsjakt i kolonialismens oljesvärtade skugga, må det vara en ung jemenit eller en kvinna från Texas som har sett ljuset. De är förlorare, spelbrickor. Allt är politik, allt är ekonomi, även en hund med turban, i Värmland.
Yttrandefriheten är viktig för mig, men jag skulle aldrig invadera Irak för den, aldrig sätta folk i förvar på en armébas på Kuba, aldrig åsamka någon skada, aldrig förmätet tro att jag skulle ha rätt att ta någons liv för att försvara den. Men jag skulle försvara den, för det är min övertygelse. Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem, sa Evelyn Beatrice Hall syftande på Voltaires hållning, ett citat som används i tid och otid när yttrandefriheten hotas. Det är en berömvärd inställning, men inte ska väl någon behöva dö för sina åsikter eller en satir riktad mot en religion?
Att vika sig för någon form av hot i fråga om yttrandefriheten är att låta hoten vinna.
Den mesta kritiken mot Vilks bild och Jyllandspostens bilder har trots allt framförts i debattartiklar, officiella fördömanden och via andra lagliga uttrycksformer. Det är viktigt. Lika viktigt är det att respondenten inte ger avkall på principen. En stat ber inte om ursäkt för vad en konstnär eller en tidning publicerar. En tidning eller konstnär behöver inte be om ursäkt för något som skyddas enligt nationell och internationell rätt.
Och vad beträffar dödsdomar och prispengar, lägg av för guds skull!
Jag sätter mig gärna på yttrandefrihetens höga hästar och suckar. Ingen vinner på dödsdomar förutom de slipade eminenser som uttalar dem. De vet precis vad de ska göra för att flytta fram sina positioner. Den globala scenen och den förmodade civilisationernas kamp är ett perfekt alibi för en lokal makthavare som vill fånga röster bland människor som inte har upplevt mycket annat än förnedring; De som är beredda att verkställa domarna driver ofta omkring i arbetslöshet eller bara i ren identitetsjakt i kolonialismens oljesvärtade skugga, må det vara en ung jemenit eller en kvinna från Texas som har sett ljuset. De är förlorare, spelbrickor. Allt är politik, allt är ekonomi, även en hund med turban, i Värmland.
Yttrandefriheten är viktig för mig, men jag skulle aldrig invadera Irak för den, aldrig sätta folk i förvar på en armébas på Kuba, aldrig åsamka någon skada, aldrig förmätet tro att jag skulle ha rätt att ta någons liv för att försvara den. Men jag skulle försvara den, för det är min övertygelse. Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem, sa Evelyn Beatrice Hall syftande på Voltaires hållning, ett citat som används i tid och otid när yttrandefriheten hotas. Det är en berömvärd inställning, men inte ska väl någon behöva dö för sina åsikter eller en satir riktad mot en religion?
Att vika sig för någon form av hot i fråga om yttrandefriheten är att låta hoten vinna.
Den mesta kritiken mot Vilks bild och Jyllandspostens bilder har trots allt framförts i debattartiklar, officiella fördömanden och via andra lagliga uttrycksformer. Det är viktigt. Lika viktigt är det att respondenten inte ger avkall på principen. En stat ber inte om ursäkt för vad en konstnär eller en tidning publicerar. En tidning eller konstnär behöver inte be om ursäkt för något som skyddas enligt nationell och internationell rätt.
Och vad beträffar dödsdomar och prispengar, lägg av för guds skull!
söndag 7 mars 2010
Brinks upprättelse
Så var Vasaloppet till ända, en dag efter supercupen mellan AIK och IFK Göteborg på en vinteråker i Solna, en vecka före den allsvenska premiären, just snyggt att pricka in detta absurda schema just den här vintern.
Jörgen Brink vann på Northugvis i spurten och jag reste mig från min vasaloppslunch och ropade mellan tuggorna stekt sill med lingon: Härligt Brink!
Stackarn är ju en av dem som har fått klä skott för den svenska längdskidåkningens misslyckanden de senaste tjugo åren, så blir det när man klappar igenom på en stafett (Val di Fiemme 03'), som Majbäck 92' i Albertville, när vi ännu inte hade förstått att norrmännens röda armé hade kommit till topps för att stanna. Desto roligare för Brink att äntligen få vinna en av de stora tävlingarna.
Det finns fler idrottsmartyrer. Staffan Tappers lysande karriär i MFF och landslaget står helt i skuggan av den missade straffen mot Polen i VM 74'. Tommy Salos språngnick i kvarten mot Vitryssland i Salt Lake City 02' var precis det som behövdes för att man skulle glömma bort att det var han som tog Kariyas straff i Lillehammer 94'.
Tillbaks till Vasaloppet. Susanne Nyström vann damklassen före favoriten Sandra Hansson. Sandra Hansson som numera tävlar för en norsk klubb. Var det månne tändvätska för hennes konkurrenter? Visst är det konstigt att det är så svårt för Norge att lyckas i Vasaloppet? Inte ens Thomas Alsgaards vältrimmade lag kunde rå på Brink och tvåan Daniel Thynell, trots att de gjorde sitt bästa för att taktiskt lägga upp loppet på ett för dem fördelaktigt vis. Traditioner är märkligt starka ibland.
Förresten. Ulricehamns IF gjorde en storartad insats i vasan med en åttonde och en nionde plats bakom sjuan Oskar Svärd, bördig från samma ort, och visar än en gång att västgötarna är en kraft att räkna med i svensk längdskidåkning, och glöm inte Hanna Falk, en annan framstående ulricehamnare i skidspåren.
Denna plötsliga Ulricehamnsfokusering kan bero på att en ansenlig del av Statarkattens släkt kommer därifrån...Heja UIF!
Jörgen Brink vann på Northugvis i spurten och jag reste mig från min vasaloppslunch och ropade mellan tuggorna stekt sill med lingon: Härligt Brink!
Stackarn är ju en av dem som har fått klä skott för den svenska längdskidåkningens misslyckanden de senaste tjugo åren, så blir det när man klappar igenom på en stafett (Val di Fiemme 03'), som Majbäck 92' i Albertville, när vi ännu inte hade förstått att norrmännens röda armé hade kommit till topps för att stanna. Desto roligare för Brink att äntligen få vinna en av de stora tävlingarna.
Det finns fler idrottsmartyrer. Staffan Tappers lysande karriär i MFF och landslaget står helt i skuggan av den missade straffen mot Polen i VM 74'. Tommy Salos språngnick i kvarten mot Vitryssland i Salt Lake City 02' var precis det som behövdes för att man skulle glömma bort att det var han som tog Kariyas straff i Lillehammer 94'.
Tillbaks till Vasaloppet. Susanne Nyström vann damklassen före favoriten Sandra Hansson. Sandra Hansson som numera tävlar för en norsk klubb. Var det månne tändvätska för hennes konkurrenter? Visst är det konstigt att det är så svårt för Norge att lyckas i Vasaloppet? Inte ens Thomas Alsgaards vältrimmade lag kunde rå på Brink och tvåan Daniel Thynell, trots att de gjorde sitt bästa för att taktiskt lägga upp loppet på ett för dem fördelaktigt vis. Traditioner är märkligt starka ibland.
Förresten. Ulricehamns IF gjorde en storartad insats i vasan med en åttonde och en nionde plats bakom sjuan Oskar Svärd, bördig från samma ort, och visar än en gång att västgötarna är en kraft att räkna med i svensk längdskidåkning, och glöm inte Hanna Falk, en annan framstående ulricehamnare i skidspåren.
Denna plötsliga Ulricehamnsfokusering kan bero på att en ansenlig del av Statarkattens släkt kommer därifrån...Heja UIF!
torsdag 4 mars 2010
Carlgrens skenmanöver
Plötsligt riktar miljöminister Anders Carlgren kritik mot jaktlobbyn för att de inte godtar inplanteringen av nya vargar. Men nej, han är inte den förlorade sonen som har sett ljuset, han är politiker. Centerpartiet famlar i mörker, de ligger risigt till inför valet och Carlgren försöker vinna tillbaks några röster han förlorade under sin mentala istid i januari och februari. Jägarnas riksförbunds attityd är också anmärkningsvärd. "Vi går inte med på en inplantering." Vilka tror de att de är? Jo, men det vet vi ju, de tillhör intressegruppen som bjuder riksdagsmän på jaktkurser...i Riksdagshuset! Jag säger då det. Jag tror att det gick till så här . En hemlig telefonkonferens:
-Hej Torsten Mörner och Solveig Larsson, bossar över de maffialiknande Jägareförbundet och Jägarnas riksförbund!
-Hej Anders Carlgren, ryggradslös och lättkorrumperad politiker! Vad kan vi hjälpa till med?
-Folk är lite sura för vargjakten och jag får skäll från höger och vänster, mest vänster. Jag skulle behöva gå ut med lite kritik mot J-falangen, som ni kallas här, no offence.
-Non taken. Vi är vad vi är. Vad ska du säga?
-Jag säger att jag är arg för att ni inte vill gå med på inplantering av nya vargar och att er hållning äventyrar nästa års jakt. Jag kommer ju så klart inte att förhindra licensjakt i framtiden men jag måste bättra på min image inför valet.
-Det är ok, det passar faktiskt riktigt bra, vi får en massa arga mail om lodjursjakten så det är bara bra om du riktar fokus mot vargarna igen så vi får skjuta ifred och gillra fäll...
-Jag vill inte höra några detaljer, ju mindre jag vet desto bättre.
-Då säger vi så, spela dina kort rätt nu, vi basar över 220 000 potentiella väljare, capisc?
-Capisc...
Nåt i den stilen. Jag hoppas jag har fel, jag hoppas att Carlgren visar att han har just ryggrad, att han har tagit åt sig av kritiken och verkligen omprövat sina åsikter i ljuset av nya insikter. Men jag tror på det först den dag då svensk natur åter är naturlig.
-Hej Torsten Mörner och Solveig Larsson, bossar över de maffialiknande Jägareförbundet och Jägarnas riksförbund!
-Hej Anders Carlgren, ryggradslös och lättkorrumperad politiker! Vad kan vi hjälpa till med?
-Folk är lite sura för vargjakten och jag får skäll från höger och vänster, mest vänster. Jag skulle behöva gå ut med lite kritik mot J-falangen, som ni kallas här, no offence.
-Non taken. Vi är vad vi är. Vad ska du säga?
-Jag säger att jag är arg för att ni inte vill gå med på inplantering av nya vargar och att er hållning äventyrar nästa års jakt. Jag kommer ju så klart inte att förhindra licensjakt i framtiden men jag måste bättra på min image inför valet.
-Det är ok, det passar faktiskt riktigt bra, vi får en massa arga mail om lodjursjakten så det är bara bra om du riktar fokus mot vargarna igen så vi får skjuta ifred och gillra fäll...
-Jag vill inte höra några detaljer, ju mindre jag vet desto bättre.
-Då säger vi så, spela dina kort rätt nu, vi basar över 220 000 potentiella väljare, capisc?
-Capisc...
Nåt i den stilen. Jag hoppas jag har fel, jag hoppas att Carlgren visar att han har just ryggrad, att han har tagit åt sig av kritiken och verkligen omprövat sina åsikter i ljuset av nya insikter. Men jag tror på det först den dag då svensk natur åter är naturlig.
måndag 1 mars 2010
"Från Balkan till halkan"
Jag zappade från Orangutangen Green på Svt 2 till TV4 i tron om att det var nyheter. Det var Förkväll. Från skogsskövling, kedjade elefanter som stapplade fram på en dammig gräsplan i jakt efter bete och orangutanger som försökte svinga sig mellan de förtorkade trädgrenarna på ett kalhygge till tre glittriga programledare, några för mig okända gäster och Lars Ohly. Tydligen hade de haft en modevisning i studion. Bland modellerna fanns två barn under tio år. Tittarna hade uppmanats att maila in sina åsikter om barnmodeller. Programledarna redovisade två mail vars avsändare tyckte att det inte fanns något att uppröras över. "Många verkar alltså tycka att det är ok", konstaterade en av programledarna. Jag tror inte Schyman hade varit tyst. Jag drar mig till minnes en annan TV4-klassiker. Det var för några år sedan. I morgonsoffan satt en man i övre medelåldern och berättade om sina upplevelser som barnsoldat i Hitlerjugend i samband med Berlins fall. Han var i yngre tonåren då och tvingades ut i strid mot Röda armén. I slutet av hans berättelse grät han. Då var intervjutiden över. Programledaren påannonserade dagens musikaliska inslag. På scenen väntade Electric banana band och till tonerna av Min piraya Maya torkade den före detta barnsoldaten tårarna från sina kinder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)