Internationella relationer

Som student stötte jag ofta på artiklar, rapporter och facklitteratur i ämnet folkmordet på armenierna. Det finns många dokument, vittnesmål, även nu levande vittnen om den turkiska statens övergrepp och enligt alla konventionstexter som överhuvudtaget har skrivits och ratificerats av såväl Sverige som Turkiet, den turkiska statens folkmord på armenierna. Jag litar på FN, även om FN inte fanns 1915 när folkmordet skedde så tjänar definitionen av begreppet folkmord som en formulering man kan luta sig mot, med fakta i målet framför sig, och som en utväg ur semantiska diskussioner med förnekare.

Det är intressant att se hur dagens politiker värderar internationella relationer. Det är moraliskt tvivelaktigt att värdera vänskap med andra nationer helt utifrån ekonomiska och taktiska ställningstaganden. Turkiets väg till EU omhuldas av Bildt (hallänning, svensk, europé), och det är nog rimligt, men ett medlemsskap kommer inte utan krav. Men Turkiet är också NATOs brohuvud mot Mellanöstern, därför måste vi tydligen tassa på tå och inte uppröra några känslor. Vi får heller inte riskera lukrativa businessmöjligheter med Turkiet. Så fungerar det. Import, export, handelsavtal, tillväxt, tjofaderalla. Har det inte varit ovanligt många indignerade ambassadörer hit och dit den senaste tiden, förresten? Budskapet är tydligt: Håll tyst. Men vi måste alla tvätta våra smutsiga byk. Hur skulle Sverige framstå om vi inte var beredda att diskutera vår roll i andra världskriget, vår rasbiologi, våra kränkningar av romer, vårt slavfort i Ghana? för att nämna några givna diskussionsämnen i skolan. Vi hade varit historielösa och sårbara för revisionismens destruktiva ambitioner.