Jag minns korpen i Lund. Jag var väl tjugofem och hade spelat min sista seriematch några år tidigare. Korpen var lagom att spela i, inga träningar och överkomligt motstånd men ändå med den tävlingsnerv jag behövde för att tycka att fotboll var riktigt kul. Jag minns de där hjulbenta fyrtio nånting grabbarna med kalaskula och dåligt flås men med en ännu icke slocknad ungdomstalang kvar i benen. De kunde borra in ett skott i krysset utan ansats, de kunde slå precisa krossbollar över halva plan - så länge de orkade. Jag minns hur deras ledband töjdes ut och deras knän hoppade ur led, hur de vred sig i plågor och skrek ut sin ångest för att efter en snabb hobbyortopedisk korrigering fortsätta matchen ut. Jag minns deras humör i slutet av matcherna när orken började tryta, hur de bröstade sig mot motståndarna och gnällde på domaren när de fick gult kort efter ännu en kapning på en yngre och kvickare motståndare. Jag minns ambulansmännen som åt glass medan de väntade på slutsignalen.
Korpen är känslornas serie - på plan. Men att behöva avbryta korpserien för ungdomar i kombihallen efter incidenter mellan publik och spelare är tragiskt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar