Tankar efter ett debakel

Nu skiner solen men små moln syns på himlen över Di Himmelsblå.

Mästarnas mästare på Svt är något så ovanligt som bra utslagningsteve. Egentligen är det en paradox men faktumet att det handlar om idrottspersonligheter gör utslagningsmomentet lättare att uthärda. De utvalda mästarna har sannerligen fått sin beskärda del av både nederlag och triumf när de var aktiva... möjligtvis undantaget den fenomenale Ingmar Stenmark.

För Ingmar gör i Mästarnas mästare vad han gjorde 86 gånger i världscupen och ytterligare ett tiotal gånger i VM och OS. Han koncentrerar sig, skärmar bort rivalerna och maler metodiskt ner allt motstånd.

Programmet ger också gamla idoler upprättelse. Som MFF:are var det nästan rörande att se Robert Prytz fantastiska karriär summeras. Även inom MFF-leden har man flinat lite åt Prytzens talfel och dialektförvirring. Men han var en otrolig fotbollsbegåvning och han ger intrycket av att vara en varm och eftertänksam person som med glimten i ögat bjuder på en och annan kvickhet.

På det glada nittiotalet när jag och det gamla gardet från skoltiden spelade biljard på Nedre Grand i Lund fick jag smeknamnet "Limpan". Jag kunde nämligen varva genialiska stötar med oförklarliga bottennapp. Mästarnas mästare illustrerar med all önskvärd tydlighet vilka mekanismer som låg bakom den verklige "Limpans" berg och dalbana till spel; Flackande blickar mot konkurrenterna, hög anspänning, oförmåga till distans. När han igår lyckades ta hem nattduellen var det en triumf jag verkligen unnade honom.

Nu har jag undvikit gårdagens 0-3 borta mot Elfsborg länge nog. Förutsättningarna var inte de bästa för Himmelsblått. MFF hade glidit fram i fyra matcher, stolpe in, fina individuella prestationer. Elfsborg hade krampat, blivit analyserade i pressen, sågade. Revanschläget var upplagt som en cypriotisk hinderbana för Stenmark.

Icke desto mindre är jag besviken och lite oroad. Skadorna börjar störa laget och de matcher som passar MFF bäst, när motståndarna vill spela boll, känns inte lika trygga som förra säsongen. Passningsspelet hackar och försvaret ser lite stabbigt ut.

Den 2 maj kommer IFK Göteborg till Swedbank, ännu ett lag som har kniven på strupen. Då är det upp till bevis för mästarna.

Framåt Malmö!

Påskharar

För någon vecka sedan. Mycket mumsigt i den här trädgården. Påskliljorna till vänster

är i skrivande stund på väg att blomma ut och står inte på hararnas meny.

Jag har dock annat att göra än att jaga idisslare.

Blåvit kris och himmelsblå uppmuntran

Påsken är här och lite välbehövliga röda dagar. För även om arbetsbördan är precis lika tung som för en vecka sedan och lika tung som den kommer att vara om en vecka är helgdagarnas signaler otvetydiga, helga dem.

Seger föregås av lidande, det är påskens tanke. Ingen seger är så rik som den som följer på plågor. Och nu får ni ursäkta denna oerhört övertydliga övergång till nästa programpunkt, lika krystad som tv4-hallåornas bryggor mellan halkan och Balkan, för nu kommer jag osökt in på ämnet fotboll...

Ingen seger är så rik som den som följer på plågor. Alla som älskar Allsvenskan förstår att jag talar om krislaget no 1 just nu, Blåvitt. Jag är MFF:are och känner således stark rivalitet mot denna klubb, den enda som kan mäta sig med MFF i fråga om meriter. Samtidigt lider jag med dem nu efter deras fjärde raka förlust.

Jag tror de kommer igen, ett tränarbyte, några bänkningar, så är de på banan igen (men de får gärna vänta tills de har mött MFF på Swedbank). Jag skulle sakna IFK om de trillade ur. Det är vår gamla dam, en retligt kavat typ, ett lag man älskar att störa sig på: Pyttipanna på Kamratgården, hela Sveriges Blåvitt, Stefan Lindqvist, Selakovic, listan är lång på företeelser och individer som genom åren har gett en krupp.

När MFF efter 16 års väntan vann guldet 2004 visste glädjen inga gränser, för MFF hade varit nere i kulvertarna, blivit förnedrade, utskrattade och hånade. Roland Andersson var vår Jonas Olsson, med hjärta för föreningen men utan hjärna för finess, mod och taktik.

Jag trodde aldrig jag skulle säga det men, here it goes: håll ut änglar, det löser sig säkert ska ni se...

... men den där förstaplatsen i Maratontabellen får ni nog se som förlorad.

Gooooooool Molins!

1-0 för ett MFF som inte riktigt hade flytet, fjärde raka för ett mästarlag som ännu inte hittat rätt i positionerna eller fått upp tempot. Och så var det publiken. Över 18000 mot HBK och över 15000 mot Mjällby. Malmö FF regerar Allsvenskan just nu.

Varför ska du flytta Rolle, varför?

Och så en tanke efter kvällens Sportnytt:

Varför har alla svenska hockeytränare polokrage?

Intet nytt vid Lunds Universitet

Någon gång i början av 2000-talet satt jag vid ett långbord i en festlokal. Det var trettioårsfest och flertalet närvarande hade varit aktiva i den studentikosa världen. Under middagens gång betades en lista med sånger av, tanken var att det ska bli en nostalgisk afton med muntra minnen från studietiden i Lund. När den tredje eller fjärde dryckesvisan skulle sjungas förvandlas den käcka sången till mummel. En bit in i en av de inledande verserna kom en textrad som mycket tydligt drev med medborgarna i ett land någonstans vid ekvatorn, en passage handlade om hudfärg, svält och bristande intelligens. Tack och lov insåg majoriteten av festdeltagarna att det har gått några år sedan den sången sjöngs. Då hade de druckit mer, de var yngre och de var mindre reflekterande. Med skamsna leenden mumlade sällskapet sig igenom resten av sången för att sedan generat säga att "den där hade man ju glömt bort".

Jag var aldrig delaktig i studentlivet själv, jag hade inte med mig det hemifrån och var beväpnad med en mängd fördomar mot allt vad spex och slabb och konstiga stavningar hette. Förmodligen var jag fördomsfull i överkant, det tillstår jag.

Men händelsen på Hallands nation är på intet sätt ny. På många plan har en världssyn med sina rötter i 1920-talet hängt med studentlivet in i 2000-talet. Det gäller inte bara synen på människor från andra länder, det gäller även kvinnor. Glöm inte spexdebatten för tiotalet år sedan. Kvinnan som drev frågan om könsdiskriminering blev utfryst och trakasserad och förlorade många av sina vänner.

Lund, kunskapens högborg... Det var elitens ungdomar som lekte slav och slavägare, påpekade anmälaren, som nu själv blir trakasserad. Han menar också att Sverige har förvandlats och blivit hårdare i sin syn på människor med annan bakgrund än svensk. Det är sant, men det är inte hela problemet, i nationernas festlokaler sitter unkenheten i väggarna sen länge.

Jägareförbundet lever i det förflutna

Tänkte haka på Guillous tankar om Jägareförbundet från Aftonbladet häromdan. Det är lite gårdagens nyheter men inte mindre häpnadsväckande för det.

Förra veckan gick Jägareförbundet ut med att man övervägde att bryta med regeringen i rovdjursfrågan. Vänta lite nu, "bryta"? Det har alltså funnits ingångna avtal? Vilka tror de att de är? Är mutor, förlåt, lobbyverksamhet helt accepterad nu? Det visste inte jag.

Det intressanta med utspelet, förutom att det tyder på hybris (och vi vet ju hur det brukar sluta) är att det kom precis efter att Håkan Juholt hade öppnat för fortsatt licensjakt. En tydlig invit från Juholts sida. Jägareförbundet företräder i runda tal 300 000 jägare och det är ganska många röster det för en desperat socialdemokratisk rörelse.

Så mycket makt har eller tror sig en intresseorganisation ha. Ytterst skrämmande. För visst försöker de spela blocken mot varandra?

Måtte nu inte regeringen dra öronen åt sig och "bjuda över" den återuppväckta gråsossefalangen, det vore förödande för den spillra av landets rovdjur som kämpar för sin existens om blocken börjar tävla om de olika jägarförbundens gunst. Tänk om de istället kunde tävla om WWF:s gunst, eller Greenpeace, eller Naturskyddsföreningens?

Regeringens politik har varit och är på pappret helt förkastlig, men den senaste tiden har trots allt en ljusning kunnat skönjas mellan granarna, forskare och experter har fått komma till tals och tankar om rovdjurens stora betydelse för naturen har kunnat föras fram.

Jägareförbundet lever dock kvar i det förflutna. Jag hoppas deras utspel visar sig vara the last act of a desperate organisation.

Himmelsblått och gråben

Efter en veckas isolering i grottekvarnen kan jag konstatera att nyhetsskörden i veckan varit diger. Den är också passerad, men någon enstaka reflektion är på sin plats.

Full pott för MFF efter de tre inledande omgångarna är riktigt bra. HBK med Pep bjöd på bra motstånd till en början, sällan har jag sett Bollklubben med så mycket folk i anfallet. Men Jimmy Durmaz episka fotbollsvecka började med ett gollumskt stryptag som renderade i en utvisning för antagonisten i HBK, som likt den panikslagne skolpojken underst i klungan slog vilt mot närmast liggande kropp. En överhettad och fram till brottningen lågpresterande Durmaz byttes ut och matchen vände.

Borta mot DIF kom så den magiska avslutningen. På övertid klippte Durmaz, som hade petats från start, in MFF:s segermål, nyss inbytt. Så kan det gå när Roland Nilsson ger de unga spelarna förtroende. Tänk på det, framtida ersättare!

Märkliga historier cirkulerar om vargattacken i Roslagen. Olika tidningar har olika historier. Egentligen är det inte en nyhet alls. Att hundar utan koppel kan råka illa ut i eller i närheten av ett känt vargrevir är inte något konstigt. Det ska inte påverka synen på vargen. Men kanske måste vi se över vår syn på husdjur. Husdjur är på besök i naturen och ska enligt lag oftast hållas kopplade. Jag kommer osökt in på Allemansrätten. En fantastisk ynnest för oss svenskar. Samtidigt tror jag att den har gett oss en märklig bild av oss själva i relation till naturen. Vi måste nog faktiskt ompröva vissa aspekter av hur tillgänglig naturen egentligen bör vara för oss som inte fäller våra egna byten, gnager på kottar, bökar i jorden, bygger bo i träden eller lägger ägg i gölar.

Efter PK:s tips länkar jag till Jan G:s krönika i Aftonbladet. Den summerar på många sätt tidigare inlägg i frågan av undertecknad.