Seger föregås av lidande, det är påskens tanke. Ingen seger är så rik som den som följer på plågor. Och nu får ni ursäkta denna oerhört övertydliga övergång till nästa programpunkt, lika krystad som tv4-hallåornas bryggor mellan halkan och Balkan, för nu kommer jag osökt in på ämnet fotboll...
Ingen seger är så rik som den som följer på plågor. Alla som älskar Allsvenskan förstår att jag talar om krislaget no 1 just nu, Blåvitt. Jag är MFF:are och känner således stark rivalitet mot denna klubb, den enda som kan mäta sig med MFF i fråga om meriter. Samtidigt lider jag med dem nu efter deras fjärde raka förlust.
Jag tror de kommer igen, ett tränarbyte, några bänkningar, så är de på banan igen (men de får gärna vänta tills de har mött MFF på Swedbank). Jag skulle sakna IFK om de trillade ur. Det är vår gamla dam, en retligt kavat typ, ett lag man älskar att störa sig på: Pyttipanna på Kamratgården, hela Sveriges Blåvitt, Stefan Lindqvist, Selakovic, listan är lång på företeelser och individer som genom åren har gett en krupp.
När MFF efter 16 års väntan vann guldet 2004 visste glädjen inga gränser, för MFF hade varit nere i kulvertarna, blivit förnedrade, utskrattade och hånade. Roland Andersson var vår Jonas Olsson, med hjärta för föreningen men utan hjärna för finess, mod och taktik.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det men, here it goes: håll ut änglar, det löser sig säkert ska ni se...
... men den där förstaplatsen i Maratontabellen får ni nog se som förlorad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar