Jag var aldrig delaktig i studentlivet själv, jag hade inte med mig det hemifrån och var beväpnad med en mängd fördomar mot allt vad spex och slabb och konstiga stavningar hette. Förmodligen var jag fördomsfull i överkant, det tillstår jag.
Men händelsen på Hallands nation är på intet sätt ny. På många plan har en världssyn med sina rötter i 1920-talet hängt med studentlivet in i 2000-talet. Det gäller inte bara synen på människor från andra länder, det gäller även kvinnor. Glöm inte spexdebatten för tiotalet år sedan. Kvinnan som drev frågan om könsdiskriminering blev utfryst och trakasserad och förlorade många av sina vänner.
Lund, kunskapens högborg... Det var elitens ungdomar som lekte slav och slavägare, påpekade anmälaren, som nu själv blir trakasserad. Han menar också att Sverige har förvandlats och blivit hårdare i sin syn på människor med annan bakgrund än svensk. Det är sant, men det är inte hela problemet, i nationernas festlokaler sitter unkenheten i väggarna sen länge.
Skrev en kommentar, i en annan blogg jag följer (varför vet jag snart inte längre, eftersom bloggaren börjar kantra betänkligt åt SD-hållet, men jag försöker väl hejda henne något) att jag anser att anmälaren gjorde helt rätt, varpå jag genast fick en massa mothugg av andra kommentatorer.
SvaraRadera"I det här landet av friheter finns det snart bara kvar människor som känner sig kränkta för ett eller annat, och ja, det var en annan tid då. En underbar tid när det fanns plats för fest och glädje. Utan snåla och fientligt misstänkligggörande av gamla helt o-onda traditioner."
"Att humorn och yttrandefriheten får backa i Sverige är dubbelt tråkigt."
"Alla hysteriska underdåniga svenska räddhariga tomtenissar behöver vakna upp, och lära sig se, höra och leva. Ta allt med en klackspark, inte springa som skållade rättor och skvallra, för nu har nägon svensk varit dum igen, buhuuuuhuhuu!"
Osv osv. Jag kunde inte gå i svaromål direkt, då jag skulle gå på en författarträff.
Men jag fattar inte, är det verkligen en mänsklig rättighet och tillhör det yttrandefriheten att mobba en medmänniska? Är det verkligen roligt?
Anmälaren blir fortsatt mobbad på sin arbetsplats.
Blogginnehavaren skriver att anmälaren är sorgligt humorbefriad. I så fall är jag det också, för jag ser inte det roliga i "skämtet".
Humorargumentet kommer ofta upp, det är som på skolgården: "Vi skojade ju bara". Men det håller inte när någon känner sig mobbad. Vad jag undrar är: hur svårt är det att sluta använda vissa ord? hur länge ska kolonialismens värsta arv ingå i skämtarsenalen i vissa kretsar?
SvaraRaderaDet är den som känner sig mobbad som bestämmer.
Bara deprimerande hela soppan och tyvärr ingen nyhet för oss som växt upp i Lund.
SvaraRaderaDet är inte utan att man undrar vad det är för brunt bagage de här studenterna fått med sig hemifrån. På något vis har jag lättare att fördra de som dras till missnöjespolitik och extremism p g a okunskap, fattigdom och utanförskap. De privilegierade akademikerbarn däremot som luftar denna unkenhet har jag inget försvar för.
Tyvärr är inte utbildning ett vaccin mot korkat beteende och osunda åsikter. Kolla på Finland, som rosas så för sin "fantastiska" skola, den skolan har inte förmått hejda ett högerpopulistiskt parti att få 20% av folkets röster. Många av SD:s högsta höns träffades i Lund och kokade ihop sina märkliga idéer till den klibbiga bruna sås som är deras partiprogram, och i deras partitopp sitter en historielärare, bara en sån sak.
SvaraRaderaDet man inser är att det finns en oroande stor del av befolkningen som helt enkelt lider brist på empati.
SvaraRadera