Och så var HIF i topp

Halmstad BK är en klubb i kris. HBK; beskäftig, duktig men nu också bedagad svensk fotbollsskönhet. En klubb som likt Kalmar FF alltid har stått på småklubbsbarrikaden och riktat anklagande ord mot etablissemangets pampfasoner. Nu jäklas jag lite, HBK är en klubb värd beundran. Det började med Hodgsons mirakelmedicin och nådde sin kulmen under Prahl. Janne Andersson-eran var också framgångsrik, alltid naggande storlagen i hasorna, en straff från guld 2004. Nu ser det inte bra ut. Däremot ser det bra ut för HIF som gjorde processen kort med HBK ikväll. Vad ska man säga? Vilket lag som än tar hem spelet till slut kommer att stå där som värdiga vinnare. HIF har fått allt att klaffa i år. Nyförvärven levererar på ett osannolikt sätt, skadorna är få, de äldre spelarna har fått en nytändning, tränarens filosofi faller i god jord och de få plumparna i protokollet förbleknar omgående.

Man kan bara göra jobbet själv. I morgon ställs Roland Nilssons Malmö FF mot ett Brommapojkarna som vill gripa det sista halmstrået. Jag ser med bävan fram emot matchen, nästsista ronden i årtiondets fotbollstvekamp, (gnagare och änglar må ursäkta men årets topplag vinner av egen skicklighet och inte andras oförmåga).

HIF spelar fin fotboll, passningsskicklighet i kombination med ett starkt försvar över hela planen och fantastiska forwards. MFF spelar vacker fotboll, offensiv i alla lagdelar, på bredden, på djupet, alla varianter.

Runt bägge lagen åker tankarna inför olika scenarier runt i huvuden på supportrarna. Ikväll är det MFF:arna som kommer att sova oroligt, natten till idag var det HIF:arna.

När jag inte kan sova tänker jag på Rolles trygga utstrålning och små Daniel Larssons som hoppar över ett staket. Framåt Malmö!