Min barndoms stadsdel spelar en viktig roll i artikeln om Nour. Jag bodde mina första arton år där. Folkhemsplaneringen var tydlig. Villor och och radhus mot åkern i norr där akademikerna bodde, flervåningshus i söder mot stan där arbetarklassen bodde, eller socialgrupp 3, som det hette då. Mitt emellan flöt cykelbanorna i öst-västlig riktning, kantade av skolor, dagis, fotbollsplaner, bygglekplatser och köpcentrum. På torget står kyrkan där min kusin och jag döptes. På Konsum på andra sidan torget handlade socialdemokrater och VPK:are, på Ica alldeles bredvid handlade resten. Det fanns kemtvätt, second handaffär, konditori, bank, post, apotek, blomsteraffär men inget systembolag.
Längst västerut på Norra Fäladen tronar sankt Hans backar. På åttiotalet gick en replift uppför backen. Jag kunde träna slalom där innan resorna till Alperna, men Kratern lät jag bli, alltför många barn hade mött sitt ortopediska Waterloo i dess kalla isiga famn. På Borgarparkens bygglek, mitt på Norra Fäladen, gick det också hett till. Jag tog en paus på en hel säsong därifrån efter att ha blivit omkullsprungen av grisen Kurt och stångad av geten Sture, på en och samma dag.
Det var meningen att man skulle mötas på Norra Fäladen, samhällets olika barn, på skolor och allmänningar. Jag tror många möttes, över klassgränser och språkliga gränser. Världshändelserna kunde följas på skolorna. För min generation började det med Sydamerika, sedan kom Iran och Irak; Vem är den nye snubben i b? Ali, tror jag, Irak eller nåt. Ok.
Längst österut låg en gård där romerna bodde. Där bodde också höns och getter. De romska gängen kunde driva en till vansinne med sin kaxiga stil, men någonstans förstod man i sin barnsliga hjärna att de inte hade valt sin attityd, det hade generationer av svenska makthavare och myndigheter gjort genom att isolera dem och marginalisera dem. Min bästa polare spelade gitarr. Det gav honom respekt bland romerna, för musik det kunde de.
Jag vet inte hur Norra Fäladen är idag, jag bor inte där. Men mitt Fäladen formade min världsbild och trots att mer än tjugo år har förlutit sen jag flyttade därifrån återkommer jag påfallande ofta dit i tanken nu när Folkhemmet raseras i både ord och handling.
I det retoriska slagfältet som är politik lyfter man gärna fram Folkhemmets nackdelar. Men en av Folkhemmets främsta ambitioner kan man aldrig bortse från, den att människor skulle mötas.
Integreras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar