Som vanligt gör många av tidningarnas sportkrönikörer det enkelt för sig efter fotbollslandslagets förlust borta mot Ungern. De har hittat en syndabock. Den här gången är det Oscar Wendt.
Wendt gjorde ingen bra insats, verkligen inte, men som han påpekar själv, han var inte ensam. Jag tyckte att Sverige bitvis spelade mycket bra, och fattas bara med tanke på det profilfattiga motstånd man ställdes inför. Det ungerska landslaget är inte oävet, men de har trots allt en bit kvar upp till svensk klass.
Om jag ska fördela kritiken, i rättvisans namn, så vill jag lyfta fram de spelare som ska göra mål. De svenska anfallsspelarna visade upp en märklig oförmåga att förvalta sina lägen. Med skärpa i avgörande lägen hade Sverige gjort minst två mål till. Zlatan och Elmander får allt ta sig en funderare till nästa match. Likaså Källström, han är visserligen ingen forward men avlossade ett skott ur ett fantastiskt läge som inte ens träffade mål.
Defensivt är inte backlinjen ensamt skyldig till baklängesmålen. Anders Svensson stod inte att känna igen som bollvinnare på egen planhalva, ersättaren Elm gjorde det mycket bättre men då var det försent.
Individuella misstag må avgöra matcher, men de sker oftast genom kollektivets försorg. Wendt var inte bra, men han var i gott sällskap, mycket gott till och med, åtminstone om man ser till vissa av lagkamraternas lönekuvert.
Till sist Hamrén (jag gillade Lagerbäck och är jävig i målet). Visst tycker jag om Hamréns frejdiga stil, hans inställning och höga ambition, landslaget i hans regi kan spela riktigt vacker fotboll när det stämmer. Men trots allt kan jag inte komma ifrån att det är något av "glad amatör" över den charmerande gentlemannen från Ljusdal. Jag förstår att han ville gå för 3 poäng och ett stärkt grepp om den där bästa andraplatsen i kvalgrupperna. Samtidigt är det oacceptabelt att släppa till en billig kontring i slutminuterna. Sånt sysslar sämre lag med, som Ungern.
Ibland får man stänga matchen i det näst bästa läget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar