En poäng i Borås bra trots allt

Det blev en malmöitisk poäng mot Elfsborg borta. På förhand ett godkänt resultat. Men efter två drömmål av Durmaz och Wilton samt en sumpad straff av Wilton, igen, det har gått troll i straffarna i år, kändes boråsarnas kvittering till 2-2 på straff, kors i taket, som helt onödig. Fast det ska sägas att Elfsborg höll i taktpinnen större delen av matchen och Keane, som en gång sa att han gillade att möta MFF för att det var hårda tag och inget gnäll, kunde ha avgjort i slutminuterna.

Nu väntar en annan toppmatch imorgon, HIF tar emot Örebro, en seger för HIF och de drar ifrån lite igen medan det motsatta skulle få ÖSK att känna vittring på topp två.

Jag höll på att glömma att AIK och IFK Göteborg möts i en bottenuppgörelse samtidigt. De två kombattanternas usla start har fått krönikörer att kalla årets Allsvenska svag och ointressant. Det var ju svårtippat att det skulle låta så, själv vill jag hävda att förra årets segrare var den sämsta på länge, en segrare i brist på alternativ.

Ingen sann vän av fotboll vill att gamla bekanta ska trilla ur. Jag vill inte att AIK och IFK åker ur, jag tror det inte heller, lika lite vill jag att Norrköping ska harva omkring i Superettan. Men att näpsa gamla trätobröder lite på näsan är inte fel. Som himmelsblå vet jag sannerligen hur det är att bli driftkucku när det går dåligt för MFF.

På lördag kommer Åtvid på besök på Swedbank stadion, ett ÅFF som verkligen har fått upp ångan, 4-1 mot BP ikväll, ni vet laget som för tillfället är bäst i Stockholm.

Sverige är inte jämlikt

Oberoende liberala, typ, SDS går regeringens ärende när de upprepar Reinfeldts mantra om att det ska vara förmånligare att arbeta än att inte göra det. SDS-ledaren menar att: Hur vällovligt det än kan tyckas vara att sänka skatten för arbetslösa, sjuka och pensionärer är den sammantagna effekten av förslagen ändå tveksam: det blir mindre förmånligt att arbeta och mer förmånligt att inte göra det. SDS, ge oss uträkningar som stödjer era antaganden, annars blir ert angrepp på oppositionens skuggbudget bara ett slag i luften för alla utom de lättlurade. Vidare kommenterar SDS skuggbudgeten: Om jobbskatteavdraget sänks för höginkomsttagare – som ofta redan betalar värnskatt – får det karaktären av straffskatt på utbildning, flit och företagsamhet, som behövs så väl i den globala konkurrensen.

Ja, om det ändå vore så enkelt som att utbildning, flit och företagsamhet per automatik ledde den utbildade, flitige och företagsamme rakt in i kategorin höginkomsttagare. Lärare och sjuksköterskor är välutbildade och flitiga, och förhoppningsvis företagsamma i sin yrkesroll, likaså taxichaufförer och innehavare av kvartersbutiker eller grönsaksstånd, men ingen av dessa yrkeskategorier blir automatiskt höginkomsttagare.

På Sveriges privatskolor och internat skolas däremot fortfarande blivande höginkomsttagare att bli just höginkomsttagare. Utbildning, flit och företagsamhet stavas ofta internat, kontakter och arv. I Sverige 2010 finns fortfarande människor som äger mark och fastigheter bara för att deras förfäder i ett extremt odemokratisk förflutna tvingade andra att arbeta för deras skull på gårdar som de fått av någon som av en slump råkat bli kung. Jag behöver egentligen inte göra det så dramatiskt, faktum är att alla som passar in i en viss mall, det klassiska framgångsreceptet svensk medelklass och uppåt, har bättre förutsättningar än en himla massa andra.

Utbildade, flitiga och företagsamma?





Att alla med svenskt pass inte har samma förutsättningar kan väl inte komma som en chock för någon? Regeringen Reinfeldt försöker tuta i oss att jo, alla svenskar föds som tomma fantastiska ark med tusen och åter tusen möjligheter, samtidigt som samma regering gör sitt bästa för att öka klyftorna mellan dem som har förutsättningarna att höja sin lön och köpa loss sin lägenhet och dem som har fastnat i strukturella hinder, må det vara att vara kvinna på en mansdominerad arbetsplats eller att ha ett arabiskt efternamn och aldrig få en lägenhet utanför miljonprogrammen.

Sverige har bara varit demokratiskt sedan 1919 då riksdagen beslutade om kvinnlig rösträtt, vi har fortfarande en lång väg att vandra. Det gamla måste dekonstrueras för att det moderna ska vara möjligt.

Kära örebroare!

Två grabbar med armarna om varandra strålar ikapp med kvällssolen över Swedbank stadion. MFF har precis spelat ut hela sitt register, om man bortser från sisådär fyra sumpade målchanser, och besegrat TFF med 2-0. De två grabbarna heter Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz, de senaste två säsongernas verkliga genombrottsmän, bördiga från Örebro och fotbollsfostrade i BK Forward. Durmaz vänsterkanon gav 1-0 och Jiloans inhopp väckte hopp om en ny fin säsong för den spelintelligente mittfältaren. De båda var först framme vid klacken efter slutsignalen, de skuttade dit tillsammans som två juniorer som precis vunnit en ungdomsturnering, men deras spel är ingalunda juniorernas. För varje match, i Hamads fall den här säsongen, varje inhopp, blir deras insatser alltmer resoluta och mogna. Igår fick de dessutom sällskap på plan av en annan örebroare, Dejan Garaca, som fick hoppa in mellan stolparna när Johan Dahlins rygg inte höll. Måtte den hålla! Om inte så är jag säker på att Garaca kan ersätta med den äran, det tycks vara gott kry i Malmös närkingar.

På förekommen anledning, under Malmös tre senaste matcher har samtliga mål varit av yppersta klass. Självförtroendet är på topp men jag misstänker också att en viss Pep har ett finger med i spelet. Att ha tekniken att skjuta på avstånd är en sak, att tro på det är en annan, för det krävs att varje spelare får den uppmärksamhet och speciella coaching han behöver. Jag tror att Pep är el hombre som kan bistå med detta. Helt säkert är dock att han och Rolle har tagit hand om Ivo Pekalski på bästa sätt efter den tveksamma insatsen mot Djurgården, igår dominerade han sin yta igen och visade prov på en helt annan kvickhet än tidigare.

Det svänger i fotbollsvärlden

Igår bröts en liten förbannelse i Allsvenskan när svensk fotbolls enda tungviktare, sett till meriter och internationella framgångar, Malmö FF och IFK Göteborg, möttes på Ullevi. De Himmelsblå har haft märkligt svårt för Blåvitt sedan 2004 och Roland Nilsson har som MFFs tränare ännu inte besegrat något av sina gamla lag. Igår blev det en odiskutabel seger för ett MFF som hade bestämt sig för att lira boll på Ullevis veritabla åker till gräsmatta. Krydda detta med två mål hämtade ur den högra skolan så har vi ett lag med visioner som sträcker sig långt utanför den gängse allsvenska mallen.

Hylla den som hyllas bör - Roland Nilsson, inte bara en tjusig frisyr



De senaste åren har många förutspått den italienska fotbollens undergång: inga viktorior i Europa på länge, ett gammaldags sätt att spela fotboll, catenaccions* svanesång. Nu är Inter i final i Champions league mot Bayern München, som med sin finalplats befäster den tyska fotbollens återkomst i finrummet efter några års ökenvandring. Tyskland och Italien, den europeiska fotbollens verkliga giganter, något många har glömt bort i den hysteri som har omgivit Premier League och La Liga under 2000-talet.

Giacinto Facchetti, catenaccions förgrundsfigur

* Catenaccio, efter catenaccio = låskolv, ett defensivt välstrukturerat spel som utvecklades av Inter och sedermera det italienska landslaget under 60 -och 70-talen.

Det högt vördade förnuftet

Ann Heberlein retar sig på hur olika skribenter kopplar ihop vulkanutbrottet på Island med kritik mot samhället. Utifrån högstämda hyllningar av Naturen, Moder Jord eller varför inte Vulkanen formuleras samhällskritik av banalaste slag. Det eländiga vulkanutbrott som förpestat och försvårat tillvaron för otaliga människor tolkas av diverse skribenter som ett meddelande från Moder Jord, skriver hon.

Eftersom jag är en av dem som gärna gör en sådan banal koppling så måste jag rafsa ned några rader. Förnuftets röst är den vi ska lyssna på, som samhällmedborgare, som delar i kollektivet. Samtidigt uppvisar skribenten ett ögonbrynshöjande ointresse för vad dessa banala kopplingar möjligtvis kan vara ett utslag av. Hon vill raljera, det vill alla skribenter då och då, och då får man skippa vissa förklaringmodeller som skulle få den humoristiska tonen att klinga av.

Jag erkänner att jag alltid har fascinerats av undergången, må den vara i religionens namn eller ett resultat av opersonliga naturkrafter; hur man än väljer att tolka den, eller inte alls, så väcker vulkanutbrott, tsunamis eller väderkatastrofer tankar och känslor.

När alla flyg i Europa står stilla och flygbolag och försäkringsbolag gör allt för att få upp planen i luften igen utan hänsyn till eventuella risker eftersom de är vinstdrivande företag, tänker jag ett steg till: Det är det högt vördade förnuftet som har tagit oss till denna lätt dystopiska nutid, det är den rationella människan som har skapat de industriella och kortsiktiga framgångsmodellerna, som har skapat kolonialism, exploatering, orättvisor, krig och miljöförstöring. Är det då inte naturligt att vara självkritisk i vulkanutbrottets spår eftersom det så tydligt lamslår just den rationella människans konstruktion?

Ann Heberlein ska inte vara alltför orolig. Jag är övertygad om att det finns en fullt rimlig och rationell förklaring som inte har någonting med människans omoraliska livsstil att göra. En vulkan vill ingenting, vulkaner kommunicerar inte och naturen sänder inga budskap, menar Heberlein. Jag tror att många människor som väljer att låta fantasin skena iväg och tolka vulkanutbrottet bortom rationella förklaringar, kanske påverkade av filmer, en dålig dag, bitterhet gentemot människosläktet eller religion, håller med, de vet att vulkanutbrott inträffar, punkt slut. Däremot finns det hos många en känsla av litenhet inför de mekanismer som människan har skapat, därför välkomnas naturens mekanismer, hur brutala de än är, eftersom vi innerst inne accepterar dem som naturliga.

En annan dimension rör det som firma Wester/Jansson myntade som "dagens I-landsproblem". Vi lider av dem varje dag, och det är inte konstigt, men när vi hör talas om stackare... som tvingas ta bussen hem från Italien eller stanna några extra dagar på Teneriffa så rycker det i ironinerven och vips, så sitter man där och tolkar naturkatastrofer som signaler från Moder jord, utan det högt vördade förnuftet som ledstjärna.

Bra inledning på MFFs brutala vecka

Det såg stundtals förvirrat ut på Swedbank stadion igår. Ivo Pekalski fick chansen från start men tog den väl inte direkt. Han började stabilt men hamnade i tidsbrist gång på gång när djurgårdarna väl hade upptäckt att han är en spelare som behöver en sekund extra med bollen. Ivo har fin känsla i fötterna men är inte skolad att släppa på ett tillslag. Till hans försvar ska sägas att försvarsarbetet längre upp på plan inte sköttes exemplarisk. Agon Mehmeti var helt ofarlig både framåt och bakåt och Jimmy Durmaz och Guillermo Molins gjorde båda mediokra förstahalvlekar. Tur då att Daniel Larsson äntligen fick utdelning för de tidigare sju matchernas fantastiska spel, med en tjusig volley på en delikat framspelning av den för dagen offensivt kapable Ulrich Vinzents, 1-0.


Daniel Larsson, man of the match!




När Larsson ytterst elegant chippade in 2-0 i andra halvlek såg matchen ut att vara avgjord. Men ett lag med en så hög felprocent i passningsspelet kan inte stänga en match. Det blev rörigt och smånätt, små skarvar och klackar och svåra alternativ istället för att enkelt och rejält rulla ut motståndarna. Visst, DIF hade studerat Helsingborgs vinnande koncept senast med hög press, men DIF är inte HIF och med lite mer kyla i backlinje och mittfält hade det inte behövt bli så nervöst för De Himmelsblå som det till slut blev. Nu fick istället Djurgården en retlig reducering i slutet efter ett sällsynt felbeslut av målvakten Johan Dahlin.



Men DIF är inte bra. Jag tror i och för sig att de var nöjda igår, nöjda med spelet och bollinnehavet. Men jag ska ärligt säga att MFF bjöd in dem i matchen gång på gång i rent slarv. DIFs anfallsspel var svårt att urskilja och under långa perioder var det svårt att avgöra vem som egentligen spelade på topp, det säger en del. På mitten såg de kompetenta ut med många spelare som är vän med bollen, men i övrigt såg det tamt ut, självförtroendet saknas och spelare som egentligen är tunga att möta föreföll tunna och ofarliga.



Så MFF, med en Guillermo Molins som kom in som en ny och fantastisk spelare i andra halvlek, kunde till slut inkassera tre blytunga poäng i början på vårens grymmaste vecka, med drabbningar mot Blåvitt och TFF runt hörnet. Fem poäng bakom HIF nu som fick med sig tre pinnar från Strandvallen i en match som sägs ha varit riktigt usel. Men usel har inget med saken att göra, matcher ska vinnas, något som båda topplagen gjorde igår.

Fascismen på frammarsch

Det finns inga nynazister - eftersom nazismen aldrig upphörde efter kriget. Runtom i världen, främst i Europa, blir de fascistiska rörelserna allt starkare, och inte bara det, de blir allt tydligare. De är inte nya, de har alltid funnits. Det har funnits tider när de har legat lågt, inte skyltat med sin agenda. De har klätt sig i kostym och pratat om problem i samband med invandring och hävdat att det inte är rasism, de har tigit om förintelsen och valt att inte kommentera revisionisternas hatiska utspel. Sverigedemokraterna har sitt ursprung i nazismen, de har starka rötter bland nazisterna som historien glömde bort; svenska gubbar som verkar harmlösa, trots att flera av dem lät sig värvas till skandinaviska SS-divisioner, andra framhärdade i sin ideologiska övertygelse och försvann, skulle man kunna tro, i folkhemmet. Bader-Meinhof försökte själva ta itu med nazister som ostraffade innehade höga poster i efterkrigstidens Tyskland, men deras metoder väckte avsky i ett Europa som hade tröttnat på våld och deras ideologi blev vagare med åren. Bader-Meinhof blev terroristerna.

I Ungern slogs den pronazistiska och ultranationalistiska kamporganisationen Pilkorsarna i tyskarnas tjänst. De deporterade judar till förintelselägren och trakasserade romer och oliktänkande. Nu är de tillbaka. Gabor Vona, extremhögerpartiet Jobbiks ledare leder också Magyar Garda, en milisgrupp med uniformer inte helt olika tredje rikets, med en svastikalikande armbindel och rödvita fanor. Vona tänker ha sin uniform på sig om han blir invald i parlamentet. Parallellerna med de nazistiska frikårerna som härjade i Tyskland på tidigt trettiotal är många; Estetiken, våldet och retoriken, som utmålar romer och judar som skyldiga till den ekonomiska krisen. Känns det igen? Historien upprepar sig inte, den bara fortsätter.

Denna europeiska sjukdom visar på nytt upp tydliga symptom. Vi må sucka när vi hör sverigedemokraters osannolikt oupplysta uttalanden om flyktingbarn, vi kanske inte tar det på allvar, vi tänker kanske att nu sätter de krokben på sig själva och snubblar bort sig innan valet. SD har än så länge inga uniformer men är likväl ett av många fascistiska partier, som Europa, i ett begynnande stadium av skrämmande historielöshet, härbärgerar.