onsdag 20 mars 2013

Reflektion över en debatt

I likhet med tusentals andra har jag läst Jonas Hassem Khemiris öppna brev till Beatrice Ask, i likhet med många fann jag texten mycket drabbande. Brevet kommer att bli en svensk klassiker, som Pomperispossa en gång.

När jag jobbade på Rosengårdsskolan i Malmö fick jag lära känna Sveriges mest nagelfarna stadsdel genom dess unga. Mina erfarenheter därifrån kan fortfarande hjälpa mig att sätta på rätt glasögon när jag ser på samhällets strukturer, de fasta och de rörliga. Mina erfarenheter handlar inte bara om det i majoritetssamhället avvikande i en stadsdel som Rosengård, utan i allra högsta grad även det normerande. Rosengård är helt normalt, men också helt onormalt.

Som när två kollegor och jag satt hos rektorn med en nervös liten pojke som hade drämt en boll i ansiktet på en klasskamrat. Det var inte meningen men det var heller inte första gången pojkens yviga stil drabbat andra. Pappan var också där. Han hade kört från jobbet för att träffa oss. Han lyssnade tyst. Sen sa han:
"Jag ska straffa honom".
Mina kollegor ryckte till.
"Straffa?" Utbrast en av dem, "hur då?"
Jag förstod att pappans ord hade frammanat en uppsjö obehagliga bilder. Pappan tittade på dem och sa lugnt:
"Jag ska hålla honom i fötterna och slå honom, så här."
Han visade med sin knutna högerhand hur han skulle slå.
Det var knäpptyst i en halv sekund innan jag brast ut i ett jättegarv. Pappan sprack upp i leende.
"Ni kan vara lugna, det blir inget dataspelande på en vecka, inte värre än så."

Det handlar om förväntningar. Detta var under en tid när många förfasade sig över ett krig men få hade ändrat sin uppfattning om människor från Mellanöstern.

Jag minns en kollega från Bosnien som sökte lägenhet i stadsdel Centrum. Han blev aldrig erbjuden någon lägenhet, inte på två år och hundratals lägenheter. Han kände en massa jugoslaver som bodde i Centrum, varför fick inte han bo där? Han bodde på Ramels väg, kunde det vara det? Under sommarlovet skaffade han lägenhet i en utflyttningskommun i ett grannlän. Där var han välkommen. När han blivit skriven där började han söka igen. Efter någon vecka erbjöds han en lägenhet mitt i Centrum. En slump? Eller är adresser stigmatiserande? Ramels väg eller Von Rosens väg i folkbokföringen lyser ilsket rött.

Jag tänker på en bussfärd till stan med en fjärdeklass. När bussen närmade sig Nobeltorget utbrast en av tjejerna: I den här staden har jag varit förut! När jag sa att det var Malmö, staden vi bodde i, vet jag inte om hon förstod vad jag menade.

De vuxnas världsbild är vidare än så, men bara så långt samhället är villigt att låta dem drömma.

På Arbetsförmedlingen upplever många en något styvmoderlig behandling. Välmenande personer som pratar med vuxna som till barn, samma sak på språkkursen; Först ska ni tänka som vi, sen kan ni få jobb. Men givetvis vill man jobba först. Det finns de som menar att det finns för få jobb som är okvalificerade, att det är därför många utomeuropeiska invandrare hamnar i utanförskap, och att språkbarriären är ett hinder. Men om den utomeuropeiska invandraren är kvalificerad, varför ska hen då erbjudas ett okvalificerat jobb? Och varför skulle inte kunskaper i engelska eller kanske franska kvalificera vederbörande för arbete?

85 % av Herrgårdens somalier saknade sysselsättning när jag jobbade där, bland de andra grupperna var siffran något lägre, undantaget romerna, som alla var födda i Sverige men betraktades som mest utländska. Det är ett kapitel för sig.

Alla ville jobba, få fick jobb. Lösningen kunde vara att packa varor några timmar med någon bekant som kände någon som hade affär i Södra Innerstaden, kanske köra taxi. Det var svarta pengar, men vad skulle man göra? Sen lanserade Reepalu sin kampanj mot Malmös svarta ekonomi. Gissa vem som drabbades. Hur många arbetsgivare tror ni står i kö för att anställa irakier, somalier eller romer som inte längre kan packa varor eller köra taxi? Kommunerna gör det lite pliktskyldigt ibland, men alla kan inte bli modersmålslärare. Den privata sektorn gör det undantagsvis.

Sverige är ett stängt land, det sitter i strukturen. Till och med Danmark har en öppnare arbetsmarknad för invandrare och flyktingar. Att svenska hyresvärdar systematiskt utestänger människor från vissa områden understryker svårigheten att styra över sina egna villkor.

På min högstadieskola i Lund samsades sjuttio språk. Vi var stolta över det. Rasister hade rakade huvuden och dök upp en gång om året för att hylla Karl XII, sen såg man dem inte. Jag antar att vi levde i en bubbla. Tänk om rasister alltid hade rakade huvuden. Så mycket lättare det skulle vara.

1 kommentar:

  1. Om alla rasister skulle ha rakade huvuden, skulle det se ganska bart ut.

    Arbetade i några år på Järvafältet, jag tror Stockholms motsvarighet till Rosengård. Det var Tensta i tre år, några månader i Rinkeby, och så tre år i Husby. Jag trivdes hur bra som helst.
    En gång skulle det komma en RIKTIG FÖRFATTARE till Husby, Rose Lagercrantz, för att träffa stadsdelens alla elever i årskurs två. Barnen förberedde sig noga inför besöket, de skrev egna berättelser som Lagercrantz fick läsa innan hon kom.
    Men otåligheten var stor. Ett par flickor kom någon vecka innan till biblioteket och ställde frågan:
    - När kommer den där författaren hit till Sverige egentligen?

    Rose Lagercrantz bodde då på Östermalm, kanske gör hon det än.
    För barnen var det så självklart att Sverige var Husby, Kista, Akalla och kanske Tensta och Rinkeby på andra sidan Järvafältet.

    När Lagercrantz äntligen kom, fick hon alla barn att växa minst en decimeter. Hon hade något bra att säga om ALLA sagor, dikter, dagboksanteckningar som hon fått läsa.
    Jag kommer aldrig att glömma hennes insats. Utan att göra något särskilt egentligen, gav hon av sig själv och barnen gav henne något (tror jag).
    Länge efteråt kom många av barnen in för att prata en stund, sitta och läsa och skriva nya berättelser. En pojke kom in varje dag vi hade öppet. Till slut tog han dit alla sina syskon - och sin mamma, för att presentera dem för oss.

    Men det var inte bara solsken, det var rätt tungrott också, med ständiga nedstängningskrav, enormt högt ställda förväntningar (en persisk folkhögskola i samma hus beställde avancerad iransk litteratur, en forskare vid SLU hade sina beställningar osv osv) och vi var bara två stycken, en bibliotekarie och en assistent.
    Jag kroknade till slut.
    Tyvärr

    SvaraRadera