Bilden av idealsamhället Sverige rämnar utomlands. Det är kanske inget sensationellt påstående men det är likväl värt en funderare. Det intressanta är hur seglivad bilden av den rosenrött skimrande idyllen har varit.
När jag har varit utomlands och pratat Sverige med icke svenskar, man gör ju det, jämför och hittar likheter och skillnader, så har jag alltid hävdat att Sverige är två länder, ett på ytan och ett under. Alla länder har underströmmar men få länder har haft en sådan starkt lysande yta som Sverige, därför blir kontrasten större och innehåller mer förljugenhet. Varför uppfattar många då att Sveriges grinande janusansikte vänt den fula sidan till mer nu än tidigare? Det vore enkelt att säga finanskris, precis som i början av nittiotalet, och det vore inte inkorrekt. Men det finns fler lager. Så länge en majoritet av medborgarna uppfattar att det finns en fungerande statsapparat som tar ett tydligt ansvar för staten och medborgaren är man villiga att sluta upp bakom den apparaten. Jag upprepar "uppfattar" att det finns en fungerande statsapparat, jag säger inte att allt var bättre förr, kanske det bara föreföll vara bättre eller att statens ambition var mer riktad mot medborgarna än mot marknaden, vilka inte sammanfaller, vad än övertygade kapitalister säger. Nedrustningen av Sverige är inte bara en ekonomisk nedrustning, det är en mental nedrustning. Debattklimatet är hårdare, underströmmarna sprider sina unkna dunster, inte för att de varit förtryckta men för att statens svek mot medborgarna har skapat en bitterhet hos många. Denna bitterhet fångas upp av politiker, som drar nytta av den, av konstnärer, som fascineras av den, av idealister, som försöker höja sig över den.
Intolerans och krossade visioner är pris vi får betala för denna samhälleliga utveckling. Det syns inte bara i Stieg Larssons bästsäljare, det syns på röstsedlar och i statistiska undersökningar, det syns i vår svikna natur, det syns i bärplockares lönekuvert, en polischefs kvinnosyn, i barnporrhärvor, i våld mot invandrare, i hot mot konstnärer.
Inget är nytt under solen, men när värderingar sprungna ur lögner och bittert självbedrägeri krälar ut i ljuset, sträcker på sig och självsäkert upphäver sin kraxande stämma, då måste vi ringa i varningsklockorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar