I vulkanens fotspår

Eyjafjallajökull tvingade FC Barcelona att ta bussen till Milano för att möta Inter i semifinal i Champions League. Det föranledde en del gnäll och senare, när förlusten mot italienarna var ett faktum, något att skylla på. Hur kan några timmar på buss förstöra för en grupp vältränade fotbollsspelare med en snittålder på 25? Gikt? Ryggvärk? Portvinstå? Dålig cirkulation i benen?

Historien fick mig att se på VM med nya ögon: Jag ville inte höra gnäll, inte se filmningar, divalater, förtvivlade böner och krokodiltårar när domaren tittade, inte höra dryga kommentarer av högdragna tränare eller se spelare rusa förbi journalister och autografjägare utan att ägna dem en blick.

Jag ville se sportsmanship, kämpaglöd, storhet i både förlust och seger, jag ville se goda förebilder. Här följer en lista på några saker jag såg:

Det franska kaoset. Spelarstrejk, tränare som kallas till Le President de la Republique för att motta reprimand. Vilka tror de att de är? Frankrikes framgångar i fotbollshistorien har stått och fallit med två genier, Platini och Zidane, utan ledarskap på plan är franska landslag blott 11 st föga kreativa och förutsägbara fotbollsakademiprodukter.

Avsaknad av reservplan. Argentina hade inget att komma med när Tyskland visade sig vara lika snabba, tekniska och påhittiga som Maradonas mannar varit tidigare i turneringen. Diego, du är störst, men inspiration räcker inte som taktik.

Avsaknad av ödmjukhet. Det är inte bara brasilianska fotbollsspelare som lever under press. Men deras grinighet när det inte gick deras väg blev deras fall. Jag såg det redan mot Elfenbenskusten och det stod i full blom mot Holland i kvarten.

En självklar fråga. Som representant för det ena av jordens två mest självgoda folk tar jag mig friheten att knäppa det andra på näsan. Vad var det för mening med att Danmark fick åka till VM? Och Olsen, varför så dryg på presskonferenserna? Ditt hold håller inte, face it.

Spelarnas ansvar. Domarna gjorde bort sig men hur ska man kunna skipa rättvisa när spelarnas filmningar och fulheter maskeras allt skickligare? Lucios slag på Drogbas specialskyddade arm tar priset.

Living in the past. "Lippis problem började när Nesta tackade nej till landslaget", sa en italiensk journalist. Tro mig, Italiens problem är större än så. När man yvas över att en snart 40-årig back tackar nej till VM, då är det verkligen kris.

Uruguay, Tyskland, Holland och Spanien var kvar till sist och de hade en sak gemensamt; de var fokuserade på sin fotbollsmässiga uppgift, om än med olika metoder. Det var länge sen de fyra sista var så värda att vara där.

And the award goes to...Landon Donovan. Kämpar och sliter och brillierar, konverserar med journalister och vänder felaktigt bortdömda mål till revanschlusta till nästa match. Där har vi en god förebild. Bubblare på listan är finalhjälten Iniesta.

Slutligen en fråga till Puyol och Xavi. Med all respekt för Kataloniens särställning och Francos illdåd och förtryck av den katalanska kulturen, men var det verkligen nödvändigt att vifta med den katalanska flaggan två minuter efter en medaljceremoni som på många sätt var en manifestation för vad man kan åstadkomma när man gräver ner stridsyxan för en stund och som kanske, kanske kunde överbrygga nationella motsättningar och föreställningar skapade av inte bara en verklig historia utan även av stereotypa uppfattningar om vi och dom?

Mvh /Självgod svensk