Tänk er för föräldrar!

Katter, hamster, marsvin, vattenödlor, grodor. Så såg femton år av djurhållning ut hemma hos oss när jag var liten. Det är åtminstone några djur för mycket, med facit i hand. Om man skaffar husdjur måste men ha tänkt genom det noga. Barn kan må mycket bra av att lära sig att ta hand om djur, känna empati med dem och sörja dem när de dör. Men barn tröttnar också. Fågeln som sitter i sin bur eller hamstern som springer i sitt hjul måste övervakas, stimuleras och skötas. Man får aldrig glömma bort ett djur, ett djur får aldrig införskaffas som vore det en leksak. Djur är inga leksaker.

Jag förmodar att det är svårt att stå emot barns tjat. Men hur många föräldrar går inte där varje vecka och städar i buren och krattar i lådan, fastän man kom överens om att det vara allas ansvar? Och för varje irriterad förälder går det ett barn med dåligt samvete. Och dåligt samvete är det sista man ska lägga på barns axlar.

Föräldrar, vik er inte för tjatet, ta istället tillfället i akt och sitt ner med barnen och prata om vad som krävs av oss människor när vi har djur. Och givetvis, om det råder minsta tvekan om barnet överhuvudtaget förstår era resonemang så är det en tydlig signal om att ert barn är för litet för att ha hand om djur.

En sista sak, (jag ber om ursäkt för mitt pekfingriga tonfall), om ni bestämmer er för att ni är mogna att ha hand om djur, ring då till djurskydd, härbärgen och polis och förbarma er över djur som redan har blivit övergivna. Skaffa aldrig djur från tvivelaktiga källor, ring alltid polis och djurskydd om ni upptäcker missförhållanden hos dem som säljer!