tisdag 28 juni 2011

Dumheter i dumburken

Jag intog min blygsamma måltid framför teven. I rutan dök det upp en välfriserad yngling tillhörande SD. Nyhetsinslaget handlade om att SD inte har blivit den vågmästare i omröstningar som många befarat. Men skam den som ger sig, än en gång försöker dessa notoriska förnekare av matematikens regler vända på begreppen. För när den välfriserade ynglingen konfronterades med ännu ett misslyckat försök att driva igenom sin politik, i det här fallet i dansk riktning i fråga om inställningen till Schengen-avtalet, sade han att han var säker på att svenska folket var på deras sida trots allt. Men så brukar de ju säga, i deras bisarra ekvation är nämligen 5 % av väljarna en majoritet.

SD kör med en rad tricks extremister har kört med sedan tanken på etnicitet och stat blev politik på 1800-talet. Att säga sig företräda vad folk egentligen tycker är ett. Närbesläktat med denna förmenta clairvoyans är martyrskapet. De tycker att de blir orättvist behandlade, helt enkelt. Som när de trumpet lämnade Storkyrkan efter att biskopen sagt att hon trodde på alla människors lika värde, eller som i fallet ovan med misslyckade försök att driva igenom sin politik. Men martyrskapet handlar inte bara om riksdagen och pakter hit och dit, det handlar ytterst om den stackars svensken som SD vill rädda undan en grym omvärld. Och det är inte passet som skiljer "svensken" från "den andre", det är ursprunget. Det finns föreställningar bland sverigedemokrater och rasister i gemen som inte så lite påminner om en viss dolkstötslegend.

Jag ska inte bli långrandig. För den som vill förkovra sig i ämnet "hur man skapar en falsk nationalistisk berättelse och till den vidhängande falsarier om ett vi och ett dom" kan med fördel läsa valfri bok om hur den tyska nationalsocialismen byggdes upp.

Jag må ha en satirisk udd när jag skriver, men jag menar allvar när jag jämför SD med NSDAP. Det finns alltför många retoriska likheter mellan de två partierna för att vi ska kunna vifta bort sverigedemokraternas närvaro i riksdagen med den bedrägliga förvissningen om att den svenska demokratin är osårbar. De intoleranta krafterna flyttar fram positionerna hela tiden. Vi som tror på demokrati och alla människors lika värde måste hejda dem.


2 kommentarer:

  1. Hur gör man? suckar en trött öbo. Om man försöker påvisa för en SD:are att vitt är vitt och inte blått, som SD:aren menar, är man genast en åsiktsförtyckare, en vänsterhuligan och jag vet inte vad.
    Fakta och statistik biter inte på dem.
    "Leta upp var i partiprogrammet det står att SD är rasistiskt" säger de. Om man nu orkar ta sig igenom allt svammel och alla floskler, blir ändå kärnan den att varje folk lever bäst åtskilda, att serber ska vara i Serbien, att somalier ska vara i Somalia, att svenskar ska bo i Sverige.

    Man har lite smart sådär bytt ut vissa ord, som "folk", "gener" o dyl mot "kultur" och menar att det inte går att blanda kulturer med varandra.

    Man glömmer gärna bort att "kulturblandningar" har vi sysslat med sedan vi klättrade ner från träden.

    ---

    Vem f-n är svensk? Vad är svenskt? Vad är svensk kultur? kan man fråga en SD:are.

    Han/hon kan då haspla ur sig något om att midsommarstången är svensk (nja, okej, den kommer ursprungligen från Tyskland) eller att någon annan artefakt är svensk.

    Som fd etnolog skulle jag kunna prata om svenskhet och missförstånd runt svenskhet, men det är ju inte platsen här.

    Jag läser just nu Lisa Bjurwalds bok "Europas skam". Bra lästips till alla som förskräcks över diverse nationalisters framfart - och som vill göra något åt det.

    SvaraRadera
  2. Deras konstanta misstänkliggörande av muslimer är väl det mest flagranta i deras retorik. Deras bruna bakgrund talar också sitt tydliga språk. Det finns många extrema partier och rörelser som är smarta nog att inte vara explicit rasistiska i sina partiprogram. Men lyssnar man noggrant på deras snack så finns det där.

    SvaraRadera