Några tankar om laget

Jag befann mig på ståplats häromdan. MFF-Gefle, en typisk sommarmatch mot ett lag som inte kommer dra något folk förrän de har vunnit åtminstone tre allsvenska guld, gärna på raken. Lite mer är tiotusen på läktarna måste därför anses vara godkänt. Emellertid var det Gefle som spelade som ett topplag. Disciplinerat försvarsspel och ett målmedvetet anfallsspel. På mitten höll de bollen inom laget på ett förtjänstfullt sätt.

Mitt kära MFF varvade blixtrande kombinationer med rena juniormisstag. Det var ett spel mitt emellan vårens kaos och ny framtidstro. Försvarsspelet över hela plan var ostrukturerat med tjurrusningar kors och tvärs. Uppspelen var trevande och kantspelet obefintligt. Lagets kluvenhet illustreras främst av Wilton och Jimmy D, den förstnämnde desperat kämpande på varenda boll, den sistnämnde i sin egen bubbla, till synes ovetande om lagspelets hela idé.

På pluskontot ryms likväl spelarnas inställning. Norling verkar åtminstone ha hunnit med att ingjuta nytt mod i dem. Nu måste kombinationerna och löpvägarna kalibreras. När laget var som bäst mot gästrikarna skapades trots allt en hel drös med nästan-lägen, både framför mål i uppbyggnadsfasen. Det var en decimeter hit och dit som stod mellan MFF och nätrassel bakom Hugosson.

På tal om nätrassel, Dusan Melicharek gjorde än en gång en storartad insats och räddade MFF från i alla fall ett givet baklängesmål. Om bara kommunikationen med försvaret förbättras kan han mycket väl bli den stabila sista utpost laget så väl behöver.

För övrigt, HIF-TFF 7-3, endast en massiv spelarflykt kan hindra Mjölkkossan från att ta guldet i år.