Svenska landslaget har fått en del skit efter insatsen mot Colombia i premiären i Tyskland. Jag är böjd att skriva under på en del av skriverierna. Inte bara för matchens skull, det var en mycket trevande tillställning, utan för att Dennerby år efter år får förnyat förtroende som förbundskapten. Han förfogar över ett av världens vassaste landslag, ändå uteblir framgångarna. I herrfotbollen finns det ett par länder som bara ska vara däruppe och slåss om medaljer, i damfotbollen är det likadant. Att det svenska landslaget underpresterar skulle kunna jämföras med om Frankrike eller Argentina på herrsidan för jämnan skulle få lämna turneringar i besvikelse... vilket de ju gör, och vi vet hur mycket kritik förbundskaptenerna får.
Som jag ser det spelar det svenska laget för genomskinligt. De flesta uppspel kommer centralt mot en löpande forward. Inget fel i det men man måste spela med variation. Ett annat problem är passningstempot som är för långsamt. Inställningen sedd över nittio minuter är också för mesig. Annars har Sverige vad som krävs, möjligtvis undantaget stabila målskyttar. Igår var det missar i massor och det håller inte. Gör som Martin Dahlin innan VM-94. Han fick låna ett nät bollar och ett gäng bollkallar från sin gamla klubb MFF. Sedan stängde han in sig på ett ödsligt Malmö Stadion och övade samma fint om och om igen; mottagning med ryggen mot mål, kroppsfint höger, gå åt vänster och slå in bollen lågt invid stolpen.
På lördag väntar Nordkorea, då hoppas jag att jag får äta upp vad jag skrivit. Vem vet? Efter tre poäng och en bruten förbannelse kanske laget släpper loss ordentligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar