fredag 25 mars 2011

Fotbollens människor efterlyses

I höstas satt Johan Glans i Robins soffa i TV-huset i Malmö. Bland det första han gjorde var att beklaga sig över utgången i valet. Han beklagade sig över att SD kommit in i Riksdagen och att att de var så stora i Skåne, landskapet han vuxit upp i. Johan Glans är förfärande ensam i sin bransch om att ha ryggrad.

Jag har inte hört många celebriteter spontant sätta ner foten i politiska frågor. Jag vet att många gör det i sina yrkesroller, som komiker på scen eller författare i böcker, men vad som gör Glans uttalande kraftfullt är att han gjorde det som Johan Glans, människan.

Det finns en grundmurad uppfattning i det här landet om att politik inte ska röras ihop med andra saker. Det är beklagligt. Jag önskar att fler gjorde som Johan Glans.

Inom idrotten råder samma förhållanden. När fotbollen år efter år drabbas av våld relaterat till klubbmärken och matcharrangemang är fotbollens aktörer märkligt tysta. Fotboll är fotboll, våld är våld och aldrig mötas de två. Inte?

Som MFF:are har jag länge stolt kunnat säga att laget i mitt hjärta, med så många anhängare, har varit relativt förskonat från våld. Nu eskalerar våldet år för år.

Är det för mycket begärt att lagets kapten ska ryta till i egenskap av bekymrad människa och medborgare?

Jag vet att man ibland anordnar jippon där himmelsblå och rödblå eller kolsäckar och järnkaminer poserar i matchtröjor och säger "vi älskar fotboll." Det räcker inte. Har man minsta kunskap om firmamentalitet vet man att dylika evenemang inte rör dem ryggen.

I Stockholm har det gått så långt att DN:s sportkrönikör endast implicit vågar skriva kritiskt om våldet. En känd krönikör i Expressen, som i övrigt är duktig på att tycka till, börjar plötsligt i romantiserande stil upphöja den glöd och passion som våldet, enligt honom, är en yttring av.

Ynkligt.

1 kommentar:

  1. Bra! Ju fler artister m fl som uttrycker en åsikt, desto bättre. Ännu bättre är det om artister m fl som inte alltid känns som "proffstyckare" och inte alltid ställer sig upp på barrikaderna, faktiskt öppnar munnen. Som du skriver, att de gör det som privatpersoner.

    Fotboll är en av de sporter jag inte bryr mig om. Vet inte om det beror på att diverse pojkvänner släpade med mig på matcher i div 4,5,6,7 och att jag för att markera min självständighet i förhållandet, satt snällt på gräset - och läste en bok.
    Möjligen kan det vara kul om Sverige spelar om medalj i OS eller VM, annars får det vara. Att fotbollen har så stora problem med våldet, gör inte sporten mer attraktiv precis för oss vanliga dödliga.

    SvaraRadera