måndag 30 augusti 2010

Esk gör en Birro

Det är intressant att läsa hur fotbollssupportrar hanterar sina respektive klubbars fram-och motgångar. Att heja på en så kallad storklubb är extra klurigt. Att vara gnagare nu är inte lätt, igår blev det stryk hemma mot Blåvitt, med sedvanligt läktarbus i bakgrunden, eller förgrunden beroende på hur man vill se det. Jag hänger på fotbollsforum ibland, för att snappa upp nyheter, för att kolla statusen på mitt lag och få en inblick i svensk supporterkultur i allmänhet. När HIF ryckte i toppen i våras och MFF visade sig vara det enda lag som kunde haka på så lät det, andemeningen hos vissa skribenters inlägg från både AIK och IFK-leden; att hur bra MFF och HIF än gick i serien så var det ingenting mot den mastodontkamp som utkämpades mellan IFK och AIK förra säsongen. Det var nästan så att de hyllade varandra, trätobröderna. När AIK går kräftgång är fansens försvarsmekanism: vi är stora, stolta och farliga AIK, alltid. När de två klubbar med överlägset flest och störst meriter, IFK Göteborg och Malmö FF, hamnar i prekära lägen brukar det låta nåt i stil med: vi är ändå bäst, titta i historieböckerna. Johan Esks krönika visar prov på vad framtida betendevetare kanske kommer att benämna the AIK syndrome, nämligen att ge kaoset kring en företeelse lika stor tyngd som den ursprungliga föresatsen, den att vinna på fotbollsplan, hur negativt kaoset än är och hur mycket det än kostar klubben och samhället. Jag hävdar att det är förträngning, och som MFF:are talar jag av egen erfarenhet. I brist på sportsliga framgångar har många MFF-fans med stolthet lagt fram hur svårt det är att träna, spela för eller leda en klubb som har så stor press på sig, ja, det är som på kontinenten, rentav. Nu när det går bra för MFF lyfter man åter fram den harmoniska gamla vinstmaskinen som tröskar sig genom seriespelet precis som i fornstora dar, väldigt svenskt, väldigt tryggt. Visst har alla lag sin speciella stil men hur man identifierar sig med sitt lag varierar med tabelläget, så enkelt är det. I nuläget misstänker jag att många AIK:are drömmer om att AIK var en lugn, välskött, ja, till och med präktig klubb, som HBK under Janne Andersson-eran, precis som bajare på 80-talet säkert drömde om en klubb som omnämndes som ett vinnande lag och inte bara som ett lag som charmade fotbollssverige med sin publik och sitt trevliga spel.

Esk vill väl. Han tycker att man ska etablera bättre förbindelser med de goda krafterna på Råsundas läktare. Men han kan inte låta bli att göra en Birro, alltså jönsa med bråkstakarna en smula (då handlade det om Bajen): AIK har alltid och kommer alltid vara en blandning av kärlek och hat. Den blandningen måste AIK:s diffusa ledning lära sig hantera, den måste fungera, den kommer aldrig försvinna. Med den kommentaren appelerar han i ett huj till den trängda huliganens klassiska försvar, nämligen att det är någon annans fel att de måste kasta saker på domaren, till exempel, eller slåss. Han tar med andra ord deras parti. Inte bra. Förresten, jag är medveten om att jag med mitt inlägg denna dag bidrar till stoffet som bygger gnagarnas självbild, den att alla pratar om Gnaget, men så är jag också katt.

2 kommentarer:

  1. Du kommer aldrig förstå. Du är inte som oss.
    Du är Mff, vi är AIK. Vi föredrar höga berg och djupa dalar alla dagar i veckan.

    SvaraRadera
  2. Tack för din kommentar, Martin!
    Du har rätt, jag förstår nog inte, från min horisont handlar det om att stapla titlar, allt annat gör mig nervös. Men jag undrar, blir inte den icke-våldsbenägne majoritetssupportern arg på våldverkarna som solkar ner klubben AIK och kostar pengar?
    Hälsn. Statarkatten

    SvaraRadera